Tematrio: yrken

Lyran är tillbaka med en tematrio: böcker som berättar om yrken.

Jag plockar tre blandade pärlor:

Läkaren – John Irvings fina Ciderhusreglerna handlar om en abortläkare i USA som av moraliska skäl ställer upp för kvinnor som måste avsluta sin graviditet, trots att det är olagligt vid den tiden boken utspelar sig (och tyvärr även i många fall idag!). Jag tycker att abortläkaren är bokens hjälte och jag har aldrig riktigt förlåtit bokens andra huvudkaraktär Homer, läkarens adoptivson, för att han vägrar hjälpa till på samma sätt.

Läraren – Sara Lövestam skrev en kärleksroman om en småskolelärarinna på uppländska landsbygden under rösträttskampen: Tillbaka till henne. Kunde ha kortats ner men har en del intressanta vändningar som gör att allt inte bara blir sockersött tillrättalagt. Fin beskrivning och rösträttsstriden är en mycket spännande bit ur vår historia.

Journalisten – Evelyn Waughs satirklassiker Scoop handlar om skrupulösa reportrar som i jakten på läsarsiffror helt sonika hittar på ett krig… Vass och elak och väldigt, väldigt träffsäker.

Annons

Tematrio: kompisar

Hälsningar från Tyskland! Tassahunden och vi är äntligen på semester. Men tematrion vill vi ändå inte missa, här kommer mitt bidrag till Lyrans veckofråga: tre böcker om vänskap.

Först en bok om vänskap med en låtsasvän (eller?): Astrid Lindgren, Nils Karlsson Pyssling flyttar in. Om den mycket ensamma pojken Bertil som får en liten, liten vän. Eller om allt bara händer i hans huvud.

Sedan om vänskap över generationsgränserna, ett populärt populärkulturellt tema. I Fannie Flaggs (Rita Mae Browns exflickvän) Stekta gröna tomater på Whistlestop Café får hopplösa hemmafrun Evelyn stöd av gamla Ninny som hon av en slump träffar på ett ålderdomshem. Allteftersom Ninny berättar mer om sitt liv som ung får Evelyn ny energi att ta kontroll över sitt eget liv.

Och sist, en bok om ojämställd och ganska olycklig vänskap: Evelyn Waugh, Brideshead revisited. Ung student träffar annan mycket dekadent student, vänskap uppstår, champagne dricks och familjerelationer fallerar.

Usla fäder

Det är en detalj i sammanhanget, men i läsningen av Brideshead revisited fastnade jag med hakan i golvet när jag kom till stycket där jagpersonen efter ett långt tidshopp återkommer som far. Det är en pytteminimal del av berättelsen och författaren själv beskriver det bara i förbigående, men jag studsade till som om jag fått ett häftstift i baken.

Berättarjaget Charles Ryder har nämligen lämnat sin gravida fru för att åka ut TVÅ ÅR i djungeln för att förverkliga sig själv och sin konstnärliga karriär. När han återförenas med frun i New York (UTAN BARNEN) för att tillsammans ta båten hem till England tar det ett bra tag in i dialogen innan Ryder frågar hur barnen mår – och \”ja just det, du födde ju en till, vad blev det?\”. Därefter pratar de inte mer om det. Och när båten kommer i land bestämmer sig Ryder för att sticka från frun och barnen utan att ens träffa dem en gång igen. Uselt, uselt faderskap.

Fy tusan.

Just pappakaraktärerna är väl typiska tidsmarkörer. I de flesta klassikerna är pappan antingen frånvarande och inte alls en förälder i egentlig mening, eller en hiskelig hustyrann av typen i Les Thibaults.

Till skillnad från den moderna romanen – i både Spieltrieb och Middagen som jag nyligen läste finns fäder som faktiskt är delaktiga föräldrar. Psykopater, visserligen. Men närvarande och aktiva föräldrar.

Alfons Åbergs pappa, kom tillbaka, du behövs.

Brideshead revisited

Evelyn Waughs generationsroman från mellankrigstiden, Brideshead revisited, är en orgie i dekadens, anarki och överklassens lättja.

Den ende helt sympatiske karaktären i boken är en teddybjörn vid namn Aloysius. Alla övriga är anti-hjältar. De super, festar och bråkar om religion. Boken handlar om den unge Charles som träffar aristokratynglet Sebastian på universitetet. De blir goda vänner. Eller snarare – Charles blir som besatt av Sebastian. Senare i boken byter han föremål för sin förälskelse och inleder ett förhållande med Sebastians syster.

Samtliga familjer som beskrivs är fullständigt dysfunktionella. Ingen tänker långsiktigt och ingen tar något som helst ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. En ganska frustrerande bok för ett kontrollfreak som jag själv, men en intressant och lite annorlunda skildring av en kaotisk tid i England.