Första tanken när jag såg omslaget till senaste bokklubbsboken var: ånej, en jämrans chicklitt. Sandstrandsbilden + titeln Ostende 1936, Sommer der Freundschaft (\”vänskapens sommar\”)… aj aj.
Men Volker Weidermanns kortroman är inte alls chicklitt utan någon slags mellanting mellan en biografi och en roman – halvfiktiv, verklighetsinspirerad, eller vad ska en säga.
Det handlar om författarna Stefan Zweig, Joseph Roth, Irmgard Keun och en handfull andra. De har tvingats i exil från nazismen i Tyskland och Österrike och träffas en sista sommar i belgiska badorten Ostende. Det sups och liggs och pratas politik (och skit om Thomas Mann). Det är skabbigt och dystert och överdådigt, en \”sista natten med gänget\” blandat med \”ögonblicket innan katastrofen\”. Zweig och Roth är judar och har redan begripit att det inte precis är kafferep som väntar om de återvänder hem. Så frågan är: vart ska de ta vägen istället?
Jag är inte så förtjust i romaner byggda på verkliga personer. Hur mycket är sant och hur mycket är påhittat? Varför inte bara hitta på karaktärer istället? Eller skriva en riktig biografi… Men visst, kan en komma över den detaljen var det ju riktigt bra läsning, Weidermann skriver snyggt.
Litterärt ofog 