Tänk om kvinnorna en dag slår tillbaka..?

Katarina Wennstam! Så smart och kunnig. Om hon vill bli president någon dag så tänker jag rösta på henne, utan minsta tvekan. Skuggorna är inte bara en slags deckarthriller, den är också ett otroligt intressant tankeexperiment.

En grupp kvinnor har fått nog – så många våldsamma män som gång på gång misshandlar och våldtar kvinnor och kommer undan med det. De tar saken och lagen i egna händer och utsätter män för exakt detsamma som de tidigare har gjort mot sina fruar och flickvänner. Plötsligt hamnar advokat Shirin Sundin i ett stort moraliskt dilemma. Kan ändamålet helga medlen? Vad händer då med rättstaten? Vad spelar det för roll om folkopinionen ger aktivisterna sitt fulla stöd? Och är de egentligen aktivister – eller terrorister?

Det är så många intressanta trådar att nysta i! Såklart en inte får göra så här… men om nu någon skulle göra det och det fungerar, var det då ändå värt det? För att få till en förändring? Är det mer eller mindre av ett brott att göra mot de här männen exakt vad de redan har gjort mot andra? Hur ska man döma ut straffet – förmildrande eller försvårande omständigheter?

Dessutom: ett väldigt ovanligt (men mycket efterlängtat) sätt att beskriva sex från kvinnors perspektiv, tuffa karaktärer inklusive en hel del bra män (för de finns också, så klart!), ett lurigt slut och massor med fakta om det svenska rättssystemet och svensk kriminalhistoria.

Katarina Wennstam är en pärla. Den här boken kommer jag gå och grubbla på länge.

Annons

Vi måste prata om porren

Katarina Wennstam är alltid bra, viktig och läsvärd. Hennes thrillerromaner verkar vid första anblicken vara vanliga polisdeckare, men är egentligen faktaspäckade debattböcker om mäns våld mot kvinnor och jämställdhetsbristerna i svenskt rättsväsende. Jag älskar det, även om det ofta blir så hemskt att jag är traumatiserad och har svårt att sova flera dygn efter läsningen.

Vargen är precis en sådan roman. Jag blev helt förstörd av den. Men så livsviktiga teman, och välskrivet.

En ung kvinna försvinner på vägen hem från krogen. Hon hittas i en park, strypt. Samtidigt: advokaten Shirin hjälper familjen till en annan kvinna som blev mördad av sin före detta kille. Det är inget tvivel om att det var han som gjorde det, striden i rättssalen handlar istället om huruvida förövarens försvarare lyckas hävda förmildrande omständigheter, nämligen att expojkvännen hade fått för sig att kvinnan träffat en ny man.

Ja, det låter orimligt. Och det är precis det Wennstam skjuter in sig på i den här romanen, hon blottställer hur otroligt bisarr vår svenska rättspraxis har varit på den här punkten. Hon visar exemplen på när män lyckats komma lindrigare undan eftersom rätten haft någon slags förståelse för att de har blivit kränkta och därför inte klarade att behärska sig. WTF? Borde det inte vara precis tvärtom? Borde de inte straffas hårdare för att ha gått omkring med idiotiska idéer om äganderätt över sin flickvän / exflickvän? Det är inte olagligt att vara otrogen (och en kan inte ens vara otrogen mot ett ex), men det är olagligt att slå ihjäl folk.

Den andra tråden i romanen är utvecklingen inom porrbranschen. Jag som är naiv och ouppdaterad får en kalldusch. Tittar folk på sånt? Men varför? Hur är det möjligt? Hur kan så många män vara så gravt sjuka i huvudet att de tittar ens på ”vanlig” porr – som ju alla vet till stor del består av filmade övergrepp – och hur, hur, hur kan folk ens överväga att titta på den grova vålds- och förnedringsporren? Enligt Wennstam blir det allt vanligare, allt mer tillgängligt och allt fler män har blivit avtrubbade och glömmer att det är FULLSTÄNDIGT VIDRIGT OCH SJUKT att kolla på folk som blir våldtagna och misshandlade. Tips: innan du får för dig att ladda ner filmer på folk som blir utsatta för ditt eller datt, testa det på dig själv först för att se om det verkligen är rimligt som sexuell aktivitet. Oj! Var det inte så roligt att bli munknullad ner i halsen tills du kräks? Då ska du inte bidra till att andra utsätts för det heller. Tänk att en sån sak ens behöver skrivas. Jag mår illa.

Hur får vi bukt med den här skiten? Pratar alla med sina söner, män och killkompisar om hur sjukt det är med porr*? Granskar föräldrar vad deras tonåringar kollar på? Vet du vad din man glor på när du inte är med? Hur får man män att prata med varandra om det här, och hur många män tar sitt ansvar och skäller ut vänner, söner eller kollegor som porrsurfar? Vad ska vi göra?!? Det är så frustrerande. Jag måste leta rätt på en aktionsgrupp och börja engagera mig.

På samma tema: lyssna på Olga Perssons sommarprat om arbetet på svenska kvinnojourer. Det är jätteviktigt. Det borde inte vara livsfarligt för kvinnor att göra slut med idiotiska män.

Wennstam borde bli justitieminister! Och få en massa priser.

Nu måste jag gå och kräkas.

…

*Nu kanske någon invänder att det faktiskt också finns etisk och certifierad porr som produceras med fullt samtycke från alla inblandade. Det är nog tyvärr en väldigt, väldigt liten del av porrbranschen. Det är mycket billigare att helt enkelt filma en våldtäkt. Men visst, den som bara tittar på garanterat etisk porr är i princip förlåten.

Skymningsflickan

Har jag nämnt att Katarina Wennstam borde få en medalj? Så dumt av mig. Det borde hon inte alls. Hon borde få TIO medaljer och ett nobelpris, om nobelpriset nu någonsin återfår någon slags trovärdighet (avgå Horace!).

Jag läste Skymningsflickan, en annorlunda deckare med flera mycket viktiga budskap. Äntligen en riktigt feministisk och läsvärd deckare!* Som ju egentligen är en förklädd debattbok, så genialt. Många tunga kängor mot vårt dåligt fungerande rättsväsende, mot medias sensationslystnad, mot välvilliga men katastrofala föräldrar som lägger skuld på fel axlar… Wennstam vet, hon har jobbat på insidan och hon har gjort enormt mycket research. Hennes roman är ruggigt trovärdig.

En gymnasieskola får anonyma mejl – någon hotar att genomföra en skolmassaker. Men varför, och vem? Kan det stoppas i tid? Samtidigt väcks en sjukskriven polis om nätterna när en tonårig grannflicka ylar som om jorden höll på att gå under. Vad har hon varit med om? Och går det att rädda henne? 

Jag blev lite förvirrad av de många hoppen mellan tid och personer men sträckläste de 450 sidorna istället för att sova en kväll. Det var liksom inte läge att lägga ifrån sig den här berättelsen.**

* Nej, hon är inte den enda, Sara Lövestam skriver också annorlunda och feministiska deckare. Men de är i minoritet.

** Avgå Horace! Avgå Horace! Avgå Horace! Avgå Horace!

Ett läsar-/lyssnar-måste

Apropå de två böcker jag lyckade lokalisera på bibblan: jag lyssnade också på gårdagens \”Sommar i P1\” med Katarina Wennstam. Gör det du med!

Wennstam är väldigt, väldigt intressant. Hon talar om saker som borde vara självklarheter men som tyvärr inte är det: att det är dags att rättsväsendet slutar dumförklara män. Att samhället borde sluta stå passivt och låta 13 kvinnor om året bli mördade av sina ex. Att folk borde ha lärt sig av med de puckade ursäkterna för när pojkar beter sig illa mot flickor (\”han är nog bara kär i dig\” istället för att säga åt pojken att sluta bete sig illa). Att gottandet i våldsporr inom både nyhetsrapportering och deckargenren har gått för långt.

Just det där med manligt ansvar och manlig kompetens tycker jag är relevant att prata om. Majoriteten av alla män klarar ju visst av att låta bli att våldta folk, oavsett hur de är klädda eller hur de rör sig. Män är nämligen, precis som andra människor, fullt kapabla att begripa grundläggande moral och etik. Det är därför de får ha rösträtt och kan få bli anställda för viktiga jobb. Så varför skulle offrets beteende vara det allra minsta relevant i ett våldtäktsmål? Det tål att sägas om och om igen tills dess att vi har fått slut på de här dumheterna. Därför är jag så glad och tacksam att människor som Katarina Wennstam orkar fortsätta kämpa.

Boys will be boys held accountable for their actions.

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam borde få medalj, allra minst.

Jag läste En riktig våldtäktsman, uppföljaren till Flickan och skulden. I den här boken granskar Wennstam synen på förövarna. Hon avslöjar det orimliga i att rättsväsendet och samhället går omkring och dumförklarar pojkar och män genom att tro att de inte kan tänka klart om det finns en flicka i närheten. Den normala mannen klarar ju visst av att förstå att ett nej är ett nej! Och respekterar det.

Men obs – den normale mannen och den vanlige mannen är inte samma sak. En våldtäktsman är vanligtvis en helt vanlig kille. Det finns våldtäktsmän i alla samhällsskikt, i alla åldrar, med alla typer av bakgrund. De är inte monster i grå regnrockar som står och hukar i en mörk park. De ser ut precis som vem som helst.

Däremot behandlas de mycket olika i media och domstolar. Förskräckande läsning! För i Wennstams granskning blir det klart att den våldtäktsman som är skruffig, ful eller invandrare kommer att ha dåliga chanser att slippa fri i en domstol – men den snygge, välordnade vita Danderydpappan, han kommer att bli trodd, frisläppt och antagligen helt ignorerad av pressuppbåden. \”Jag hade oturen att bli våldtagen av en trevlig kille\”, säger ett av de intervjuade offren bittert och korrekt.

Det är också helt horribelt hur det verkar gå till mellan pojkar i grupp. Finns det verkligen så många män helt utan civilkurage och ryggrad där ute? Som \”Jussi\” i ett av de skildrade fallen, som i flera månaders polisförhör ljuger och hävdar att han också våldtog flickan, eftersom att han tycker det vore värre om kompisarna fick veta att han av empati bara låtsades jucka där i det mörka rummet. En tar sig för pannan.

Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det krävs en samtyckeslagstiftning. Den må vara svår att tolka, men den behövs, och inte minst för att bryta gamla förlegade idéer och knasig människosyn i våra domstolar.

Och alla som har söner måste ta sitt ansvar och omedelbart prata med dem om vikten av att respektera andras nej. Med start i när småpojkar \”skojbråkar\” och med uppföljning långt upp i tonåren. Ett nej – i varje sammanhang – måste respekteras, punkt slut.

Sluta dalta med pojkarna! Läs Wennstam!

Om böcker som tyvärr aldrig blir inaktuella

Jag har just läst ut Katarina Wennstams Flickan och skulden och säger som precis alla andra: den här boken borde alla läsa. Det kan vara en av de viktigaste debattböckerna det senaste seklet.

Mot bakgrund av den aktuella och vedervärdigt dåligt skötta utredningen och rättsprocessen efter gruppvåldtäkten i Fittja är den här boken ÄNNU viktigare – hur kan vi inte ha kommit längre?

För redan 2002 slog Wennstam fast: svenska rättsstaten gäller inte lika för alla. Det finns vissa som har noll eller liten chans att få upprättelse: våldtagna flickor och kvinnor. Gång på gång kommer killar och män undan med urusla undanflykter – ”hon ville”, ”hon var full”, ”jag var full”, ”jag sov”, ”hon är ju ändå bara en liten hora” – OCH DOMSTOLARNA LÅTER DEM HÅLLAS! Kvinnor och flickor som inte beter sig som ”perfekta offer” i alla avseenden blir inte trodda. Fittjafallet är, tyvärr, ytterligare ett bevis för att problemet finns kvar. Hon var missbrukare, alltså var hon lovligt byte för de här männen. Vad är det för skitsnack?

Det spelar ingen roll om en kvinna har drogproblem, du får ändå inte våldta henne.

Det spelar ingen roll om hon hade kort kjol, du får ändå inte våldta henne.

Det spelar ingen roll om ni har haft frivilligt sex tidigare eller om hon är din flickvän/fru, du får ändå inte våldta henne.

Det spelar ingen roll om hon är full, korkad, flörtig eller dålig på att försvara sig själv, du får ändå inte våldta henne.

Det spelar ingen roll om du har hört att hon är en ”sån som ligger med alla”, du får ändå inte våldta henne.

Man får nämligen aldrig, aldrig, aldrig tvinga sig på en annan människa och för att vara på den riktigt säkra sidan är det bäst att fråga flera gånger: ”är det säkert att du vill, helt säkert?” om det finns minsta tvekan. Se där, hur enkelt som helst.

Wennstams bok är fruktansvärd läsning, det gör ont och är jobbigt men det måste ju sägas. Hur ska vi annars kunna komma vidare? Läs den!