Jag tog mig an en extra nobelpristagare för att komma ifatt lite efter förra året när jag läste för få.
Det blev Patrick White, för han råkade finnas i hyllorna på Bergshamra bibliotek när jag var där sist. Av någon anledning fick jag med mig hans allra tjockaste roman, Stormens öga. Den tog tid!
Den handlar om en mycket gammal, döende kvinna. Hon vårdas i hemmet och hon väntar besök av sina två vuxna barn som främst kommer för att bevaka arvet. Läsaren får små glimtar av kvinnans minnen och tidigare liv, det har varit både upp och ner. Och så får man följa de två barnen som likt asgamar väntar ut mammans död. Den ena självbelåten och med blick bara för sig själv, den andra ruvandes på en stor ilska över alla mammans orättvisa och elaka gliringar under årens lopp.
Den var lite frustrerande, och bitvis rätt tungläst, men med många intressanta små snuttar. Antagligen kom den mer till sin rätt i sin egen tid på 70-talet än den gör idag.
Litterärt ofog 