A life and a lover!

Jag läser som regel alltid ut mina bokklubbsböcker i tid, men med Virginia Woolfs Orlando gjorde jag en planeringsmiss och det blev precis på håret att jag hann.

Resten av bokklubben hade tydligen gjort liknande missar, eller så var det kanske eftersom den är lite tungläst…

Det handlar om Orlando, en ung man och/eller kvinna som först dyker upp i 1500talets England och som därefter lever under diverse olika epoker fram till 1927 när boken skrevs. Orlando själv förblir densamma men i skiftande gestalt. Hen är på jakt efter livets mening: \”a life and a lover\”.

Virginia Woolf skriver roligt, hon har en torr humor och en vass penna, även om det ibland blir lite väl svårgenomkomligt. Texten är väldigt kompakt och vissa stycken känns långa. Det är ändå uppfriskande med en så frimodig HBTQ-karaktär som sätter fingret på både det ena och det andra vad gäller könsroller och jämställdhet genom historien.

Hundskadeindex: En spaniel blir piskad men Orlando tar hämnd på förövaren.

Kvinnor behöver vin och rapphöns

I Virginia Woolfs klassiska debattskrift A room of one\’s own diskuterar Woolf på ett roligt och smart sätt vad som krävs för att fler kvinnor ska kunna skriva: de behöver inkomst och de behöver ett eget rum, ett utrymme som är bara deras och där de får tänka och skriva ifred.

För inte var det väl konstigt att så få kvinnor blev författare på 1920-talet när kvinnor nätt och jämnt hade tillgång till utbildning och när de flesta kvinnor var fjättrade där hemma, inte med ett eller två barn utan med sju eller åtta och ingen tid över att tänka fria tankar på.

Ett av argumenten hon använder är att de kvinnliga studenterna vid landets lärosäten helt enkelt fick sämre mat än de manliga och därför orkade mindre. Menyn hon beskriver är \”en blaskig soppa, så genomskinlig att man kunnat se tallrikens mönster genom den om tallriken hade haft ett mönster\”, följt av tråkig biff med potatis och \”sprouts\”, följt av trådiga plommon i vaniljkräm och ost med mycket torra kex. Männen får stekta rapphöns och dricker vin.

När bokklubben skulle träffas för att diskutera Woolf lagade jag följdaktligen precis detta (biffen, inte rapphönan) som ett slags litterärt experiment. Det blev inget tydligt resultat, bokklubben var lika intelligent och debattsugen som alltid. Men så fuskade jag och bjöd på vin till också.

Soppa – ser tjock och bra ut men det är snarast eftersom grönsaker flyter
Ost och torra, mycket torra, kex

Chimamanda Ngozi Adichie i all ära, men hennes feministiska debattskrift Alla borde vara feminister är platt och full av självklarheter. Virginia Woolf reder ut samma fråga med humor, kluriga liknelser och en mycket större slagkraft. Woolf for President.

Virginia Woolf om Brexit

En bekant tipsade om den här lilla pärlan från The Telegraph som med typisk torr brittisk humor sätter fingret på en öm punkt i den just nu ganska ohederliga \”brexit\”-debatten (alltså den kommande brittiska omröstningen om EU-medlemsskapet).

Det är en vass krönika som gör upp med nej-till-Europa-sidans envisa försök att argumentera med hjälp av döda kändisar: \”Prinsessan Diana skulle minsann aldrig rösta ja till EU\” och liknande.

Citat: \”In her landmark 1929 treatise A Room of One’s Own, for example, Virginia Woolf poured scorn on the European Working Time Directive. “Who shall measure the heat and violence of a poet’s heart when caught and tangled in a woman’s body?” she asked. “And while we’re about it: who shall measure the number of consecutive hours that drivers of heavy goods vehicles can drive without a break, about 70 years after my death? Not those barmy bureaucrats in Brussels, thank you very much. Quite frankly, it’s elf ’n’ safety gone mad.\”\”

Vi läser just nu Virginia Woolfs \”Ett eget rum\” i den europeiska bokklubben så det här kom ju synnerligen lägligt. Och roligt.