Det röda fältet

Det är mycket, mycket blod och otäckheter i Mo Yans roman Det röda fältet. Jag tror inte det går två hela sidor utan mord, tortyr eller våldsam skadeskjutning. Människor dör, hundar dör, mulåsnor dör.

Huvudberättelsen utspelar sig på trettiotalet med en pågående trepartsstrid mellan kommunisterna, nationalisterna och den japanska invasionsarmén. Alltihop komplicerat av diverse lokala miliser och banditgäng som också pucklar på varandra bäst de kan. En femtonårig pojke och hans far är inblandade i ett av de stridande förbanden och pojken ser en efter en av sina grannar och släktingar skjutas till småbitar i olika massakrer.

Det är grovt och brutalt och om det här hade varit den första boken jag läste av Mo Yan hade jag nog varit mer skeptisk till honom. Samtidigt: mycket effektfulla blodröda durrafält som målande fond och naturdetaljer instoppade på rätt ställen som får berättelsen att bli märkvärdigt levande.

Hundskadeindex: oräkneliga massakrer på oskyldiga jyckar.

Tematrio: landsbygd

Måndagskväll och dags för tematrio hos Lyran – idag om lantliga skildringar!

Mo Yan beskriver det hopplösa livet på kinesisk landsbygd i fina romanen Vitlöksballaderna. Det kommunistiska systemet med toppstyrning funkar inte. Den värdelösa överproducerade vitlöken puttrar genom sidorna i takt med att både löken och den politiska ideologin ruttnar och stinker.

Den ryska glesbygden verkar inte mycket muntrare, i alla fall inte om en ska tro Ivan Bunin. Kärnfulla Byn handlar om två bröder med mycket olika syn på det där med arbete. Det är köld, svält, piskor och elände. För att inte nämna råttor.

Vilhelm Moberg gjorde under sin långa livsbana en 180-graders vändning vad gäller synen på landet. I novellen Brodd ur samlingen Berättelser ur min levnad börjar en ung Moberg berätta lyriskt om en idealiserad landsbygd. Här är människan minsann ren och naturlig! Om alla bara bodde på landet skulle allt vara toppen… Det intressanta kommer i ett tillägg på slutet av novellen: den mogne Moberg kommenterar syrligt att efter allt researcharbete med Utvandrarserien är han inte längre dum nog att tro att svenska bondesamhället var sådär fasligt härligt. Tvärtom. Det var sten, kålsoppa, skörbjugg och difteri.

Alla tre är mycket god litteratur! Allt som handlar om elände är inte eländigt, långt därifrån. Men jag är förstås mycket glad att jag inte lever i en kommunistdiktatur.