Det är mycket, mycket blod och otäckheter i Mo Yans roman Det röda fältet. Jag tror inte det går två hela sidor utan mord, tortyr eller våldsam skadeskjutning. Människor dör, hundar dör, mulåsnor dör.
Huvudberättelsen utspelar sig på trettiotalet med en pågående trepartsstrid mellan kommunisterna, nationalisterna och den japanska invasionsarmén. Alltihop komplicerat av diverse lokala miliser och banditgäng som också pucklar på varandra bäst de kan. En femtonårig pojke och hans far är inblandade i ett av de stridande förbanden och pojken ser en efter en av sina grannar och släktingar skjutas till småbitar i olika massakrer.
Det är grovt och brutalt och om det här hade varit den första boken jag läste av Mo Yan hade jag nog varit mer skeptisk till honom. Samtidigt: mycket effektfulla blodröda durrafält som målande fond och naturdetaljer instoppade på rätt ställen som får berättelsen att bli märkvärdigt levande.
Hundskadeindex: oräkneliga massakrer på oskyldiga jyckar.