Jazztrummisen i Jan Lööfs bilderböcker är i trubbel. Nu kanske han måste målas om för att ingen ska bli ledsen.
Om vi antar att det inte skulle finnas några andra problem med att skriva om historien och lägga saker och ting till rätta – för det finns det – så kvarstår frågetecknet: vilka barnböcker får bli kvar?
Fem-deckarna av Enid Blyton går bort. De har visserligen en HBTQ-ikon i en huvudroll (George) men är i övrigt könsrollsnormativa och uppmuntrar dessutom till risktagarbeteenden som att klättra i farliga ruiner eller osäkra grottor.
Djungelboken av Rudyard Kipling ska vi inte tala om. Kolonialt och imperialistiskt! Dessutom är den kränkande för apor samt saknar kvinnliga karaktärer.
Smurfarna – nej, stereotyp och illvillig karikatyr på judar.
Lucky Luke – nej, stereotypa karikatyrer av amerikansk ursprungsbefolkning.
Kalle Anka – nej, stereotypa karikatyrer och konservativa könsroller.
Pippi Långstrump – fy, kapitalism och kolonialism, för att inte tala om den ohygieniska djurhållningen.
Emil i Lönneberga – nej, CIS-normativt och dessutom subversivt bekräftande av idén \”boys will be boys\” och ADHD som manlighetsideal.
Gubben Pettson och katten Findus – nej, det finns en pyttepytteliten stereotyp amerikansk ursprungsbefolkningsfigur i ett hörn av vedboden. Kvinnliga karaktärer förekommer enbart som hönor.
Bamse – nej, förskönande beskrivningar av doping och droger. Kommunistpropaganda och varghat.
Tintin – stereotypa beskrivningar av precis alla.
Och jag läste Plupp när jag var liten! Så kränkande för alla samer.
Faktum är att barnböcker, särskilt bilderböcker, alltid bygger på stereotyper. Det är en del av grejen. Så länge det inte är illvilligt menat kan boken ändå vara läsvärd – det är helheten som avgör, inte enskilda bilder. En måste inte läsa allt för sina barn, och en kan förklara saker för barnen när något gammaldags och konstigt dyker upp.
Vilka saker som vi tar för givet idag kommer det krävas censur av om trettio år?
Litterärt ofog 