Lyran har tematrio om Paris idag – klassiker som Hallarna, Kameliadamen och Ringaren i Notre Dame dyker förstås upp i huvudet.
Men Hallarna är ärligt talat lite tråkig, då tycker jag mer om Zolas Thérèse Raquin. En förfärligt dyster berättelse om fattiga Thérèse som först gifts bort mot sin vilja, sedan hamnar i ett synnerligen olämpligt men känslostormande sidoförhållande som eskalerar till mord, och sedan ytterligare utför därifrån. Smuts och elände och fula, olyckliga människor.
Paris skildras också i klassiska deckarna om kommissarie Maigret av belgaren Georges Simenon. Han skrev otroligt många titlar, Simenon – dryga sjuttiotalet Maigretromaner faktiskt. Inte så förvånande då att de håller väldigt ojämn kvalitet. I lagom dos är de mysiga.
Parfymen av Patrick Süskind börjar i Paris men förflyttar sig sedan söderut. Den mycket specielle och smått psykopatiske Grenouille, \”Grodan\”, börjar tillverka extremt mäktiga parfymer. Med doftens hjälp manipulerar han människor. Han blir besatt av tanken på den perfekta parfymen, vars hemliga ingrediens råkar vara underhudsfettet från unga vackra kvinnor… Men Grenouille är inte den som drar sig för ett par mord.
Det blev visst mycket mord och blod! Vad säger det om mitt förhållande till franska huvudstaden..?
Litterärt ofog 