Att skriva på dialekt

Det går en fin linje där, att kunna skriva på dialekt utan att det blir ett hinder för läsaren. För det mesta tycker jag precis som Enligt O att det är helt onödigt. Jag är fullt kapabel att höra en karaktär tala skånska i mitt huvud även om inte alla diftongerna är explicit utskrivna i dialogen. Att skriva på dialekt kan kännas som stödhjul, det blir lätt klumpigt och övertydligt.

När det är bra gjort ger det lokalfärg, visst. Jag tycker ofta att det funkar bättre i äldre klassiker, av typen Wilhelm Moberg, Elin Wägner. Kanske knepet är att det inte får överanvändas? En roman med mycket dialog orkar inte med tyngden av fonetiskt skrivna dialekter medan en berättelse med mer sparsmakade talstreck kan komma undan med det.

Och det får inte gå till överdrift – mindre knorrar, vissa speciella ord och uttryck räcker långt för att sätta färg på en karaktär. Det gäller att inte låta språknyanserna överskugga själva berättelsen!

Eller så är jag bara avundsjuk som inte har någon egen dialekt utan talar uppsaliensiskt regionalt standardspråk (alltså: rikssvenska)…