Lässummering och bloggpaus

Aldrig har jag väl läst så lite som 2023!

Vi skaffade ju en liten gård och jag har bytt karriär och blivit hönsmamma och hunddagisfröken. Och tydligen är det så att tiden inte räcker till åt läsning också när en har en hel gård och ett antal djur att sköta.

Men när jag räknar efter är det ändå totalt 73 lästa titlar under året, mycket fler under årets första halva än under hösten. Så när jag läser lite så får jag antagligen ändå läst mer än genomsnittet. En ska väl inte klaga.

Bäst under året var Sara Lidmans Tjärdalen, Kazuo Ishiguros underbara Klara och solen samt Adrian Tchaikovskys Children of time.

Men jag hinner helt enkelt inte med att blogga också så nu hamnar den här bokbloggen i malpåse ett tag. Kanske kommer inspirationen och tiden tillbaka, kanske inte. Vem vet?

Fire upon the deep – Norges rymdimperium

Vernor Vinges sci-fi-roman A fire upon the deep var antagligen inte lämplig att lyssna som ljudbok, den borde jag ha läst i pappersform.

En ung bibliotekarie, en av de få mänskliga anställda på sin arbetsplats, får nys om ett nödrop från den enda överlevande rymdfarkosten på flykt från Straumli Realm. Tillsammans med en zombieliknande specialmänniska med superkrafter och två gulliga växtvarelser på hjul men utan korttidsminne, ger hon sig ut på räddningsexpedition. Rymdraketen från Straumli har under tiden kraschat på en planet långt bort i den långsammare delen av universum där en slags smarta vargar fortfarande lever under medeltida förhållanden. Problemet är att den onda artificiella intelligensen som mördade Straumli har fått korn på dem och också beger sig mot vargplaneten. Där saker och ting inte går riktigt schysst till redan som det är.

Det är en rolig och fartfylld historia! Jag älskar de kollektiva individerna på Tines, särskilt valpflocken Amdi. Pham Nuwen (”New One”) hade kunnat strykas ur intrigen för min del, jag är så less på ”the chosen one”-upplösningar och dessutom beter han sig svinigt.

Och så var det det där med ljudboken. En hel del av de finurliga namnen och kopplingarna missade jag helt tills jag slog upp hur de är skrivna. Det visar sig nämligen att hela mänskligheten i Vinges värld härstammar från… en spillra norrmän som koloniserade rymden. Det gemensamma språket för människorna är ”Samnorsk”, deras huvudplanet heter Nyjora (nya jorden) och karaktärerna heter saker som Bergsndot, Svensndot och Olsndot i efternamn. Så roligt.

Läs den!

Djävulens alternativ

Jag fick en kasse böcker av en granne som städat bokhyllorna – det mesta är sånt jag redan har / har läst men som passar bra i lilla stugan vi hyr ut till sommargäster. Men också några nya titlar. Till exempel Djävulens alternativ av Frederick Forsyth.

Den ryska spannmålsskörden har slagit katastrofalt fel. En väntande hungersnöd skulle kunna rubba den politiska makten i Sovjetunionen och ge den krigshungriga extremfalangen vind i seglen. Försiktiga förhandlingar inleds, med spioner på båda sidor, falskspel och lögner och dessutom ett gäng terrorister med egen agenda som riskerar att stjälpa hela spelet.

Det är några oväntade vändningar som piggar upp. Först ser det ut att vara upplagt för en klassisk grabb-action-intrig med en tuff insatsstyrka som ska få göra en omöjlig räddningsaktion med stora vapen… men det hela utvecklar sig istället åt ett annat och mer intressant håll.

Lösningen på terroristdilemmat är kanske inte särskilt trovärdig men sluttwisten för huvudspionen är riktigt bra och finurlig.

Underhållande även om kallakrigsspionromaner är lite gammaldags.

Ett fynd att dö för

Skruvade sommarfeelgooddeckaren Ett fynd att dö för av Måns Nilsson och Anders De la Motte följer samma mall som första boken i serien: Döden går på visning.

Stereotypa poliserna ”ordentlige kufen Winston” och ”slarviga action-Esping” måste reda ut ett mord begånget under en antikmarknad på Österlen. Det är loppisfynd och glasskiosker och snusande småtjuvar så det står härliga till. Winston och Esping följer i spåren av en dyrbar kinesisk vas och det är ett stort antal vändningar och tvister på historien.

Det mesta är trivsamt och roligt men att vallört och fingerborgsblomma skulle vara så lika att de kan förväxlas, det är väl ändå ett alldeles vansinnigt påstående. Det kan bara gälla bland folk som inte heller kan skilja tussilago från kantarell.

Småtrevlig underhållning med några kluriga pikar och framför allt ett stort mått satir över antiknörderiet i och utanför TV.

Rymdspindlar!

På grund av anledning (skaffat gård och försöker febrilt renovera upp den så den börjar generera någon inkomst och inte bara utgifter) tog det mig EN MÅNAD att läsa ut Adrian Tchaikovskys härliga sci-fi-epos Children of time. Jag är helt enkelt så trött om kvällarna att det bara blir någon enstaka sida läst varje dag.

Mänskligheten har klåpat sig för mycket och jorden brinner upp. De måste hitta en ny planet att bo på. Lusten att leka gud blir lite för stor och ett experiment ”går lite snett”. Tusentals år går och evolutionen har sin gång. Tills en dag den sista spillran människor möter den nya supercivilisationen och fantastiskt drama uppstår.

Jag älskar boken!

En bit läste jag på blodgivningen medan de tappade mig på blod. Sjuksköterskan frågade vad jag läste, det såg ut som något jag verkligen gillade. ”Ja! Det är en sci-fi om rymdspindlar!” sa jag, och alla sköterskorna brast ut i skratt. Det var inte vad de hade väntat sig att höra, tydligen. Mycket märkligt. Jag vet inte varför någon vid sina sinnens fulla bruk läser chicklitt och CamillaHäckfärg-deckare när det finns storslagna rymdepos om kolonialprojekt.

Stiltje på bloggen

Jag tog tjänstledigt från mitt jobb i Belgien och flyttade hem för tre veckor sedan. Och min lästakt sjönk som en sten. Plötsligt förstår jag mycket bättre vad Boktanken ibland skriver om, om svårigheten att driva eget företag och bokblogga samtidigt.

Det sista jag gjorde i Belgien och under den långa resan med buss och tåg hem (hej flygskam) var att läsa om Andy Weirs briljanta Project Hail Mary samt den första av Harry-Potter-böckerna.

Sedan dess… har det inte hänt mycket. Varje kväll läser jag en eller ett par sidor i Adrian Tchaikovskys utmärkta Children of time (rymdspindlar som metafor för evolution i en hopplös kapprustning mellan muterade insekter och en tynande mänsklighet) men eftersom den är på mer än 600 sidor så kommer det väl ta mig ett halvår att läsa ut den i den här farten…

Min kraftigt minskade lästid hänger förstås ihop med mitt nya livsprojekt, att starta upp en liten gård på Upplandskusten med självförsörjning, husdjurspensionat och miljövänlig turism. Det är oändligt mycket att göra och jag stupar i säng varje kväll med alldeles för lite energi för bokläsning.

Vi får väl se om det ger sig med tiden. Annars: ställ ett larm till februari och återkom när jag har läst klart och recenserat boken om rymdspindlarna.

Grabbig world-of-warcraft-roman

Jag tog tillbaka min läsplatta efter att den ett tag varit i min bättre hälfts händer, det är alltid intressant. Plötsligt är plattan full av helt andra titlar än vad jag brukar läsa, och då läser jag ändå brett – men helst inte fakta- och psykologiböcker, där går ändå min gräns.*

One more last time av Eric Ugland är inte en psykologibok.

Det är en väldigt grabb-amerikansk version av litteraturifierat dataspel.

En hopplös snubbe ska just bli mördad men får en oväntad livlina: bli en avatar i ett onlinespel av typen WoW istället för att bli skjuten till bitar. Snubben – Montana – tackar ja och transporteras till en spelvärld där alla har character sheets, styrkepoäng och olika uppdrag som de försöker klara av för ta sig till nästa nivå i spelet. Montana väljer att bygga upp en helt ensidig karaktär: noll intelligens, hundra i styrka, och sen går spelet därefter. Han är en klumpeduns och en drulle, en typisk amerikansk snubbe som svär och beter sig barnsligt och illa, men han är jättestark och bra på att slåss.

Först är det lite roligt, sen blir det snabbt ganska irriterande, och jag inser att det bästa med resten av den mycket långa serien sannolikt är titlarna: Four beheadings and a funeral, Of slicing men och så vidare.

* Om det inte är faktaböcker om höns förstås

Enklav

En bra och lättläst efter-katastrofen-dystopi: Enklav av Ann Aguirre.

Spillror av mänskligheten lever undangömda i tunnelsystemet under en stor stad – de lever framför allt av råttor och svamp och medellivslängden är sisådär 20-25 år. De slåss med andra människoklaner men framför allt slåss de mot monstren som också driver runt och letar mat. Spadertvå är ung och tuff och en av de som upptäcker att nya faror närmar sig, men frågan är om hon kan få resten av enklaven att fatta allvaret innan det är försent.

Det är spännande och underhållande och möjligen inte särskilt nyskapande eller originellt, men vad gör väl det.

Djävulselixiret

Jag gillar ju klassiker, jag gillar gotiska skräckromaner från artonhundratalet, och ändå tog jag mig inte igenom E. T. A. Hoffmans Djävulselixiret från 1815.

Det är möjligt att jag försöker igen någon annan gång, jag tror inte det är en dålig roman alls, det är bara jag som har alldeles för mycket på gång för tillfället och inte hjärnkapacitet nog att läsa särskilt mycket.

Skilsmässa med förhinder

Först: jag blandade ihop mina Klas och tänkte på Östergren, blev därför lite överraskad av Klas Ekmans De kapabla som inte alls var vad jag trodde det var. Så kan det gå.

Två människor i fyrtioårskris har en liten affär ihop vid sidan av sina olyckliga äktenskap. Det är bara det att en liten olycka händer och vips har de trasslat ihop det för sig något så in i vassen, och ju mer de försöker trassla sig ur, desto värre blir det.

Det är mörkt, det är förfärligt och sorgligt och det är fyrtioårig medelklass i villaförort så det står härliga till.

Och jag gillar slutet.